Djuren

Alpackan är ett sydamerikanskt kameldjur, släkt med laman och på håll även med kamel och dromedar. Under 80-talet godkändes export och alpackor har sedan dess spridits över stora delar av världen. Det är ett tystlåtet djur som kommunicerar med ett hummande ljud. De har en fantastiskt fin ull som är eftertraktad i hela världen. Alla alpackor kan spotta, men det är ett beteende som används för att markera rang inom flocken eller när alpackan känner sig hotad. Att de spottar på människor är mycket sällsynt och sker inte oprovocerat. Hösten 2018 föddes vårt första föl här i parken som vi direkt döpte till Emilio. Medans han kämpade med att komma upp på sina långa ostadiga ben var hela flocken snabbt framme för att bekanta sig med den nya familjemedlemmen. Ett alpacka föl väger bara mellan 5-10 kg när det föds. De är sociala flockdjur och behöver flockmedlemmar av den egna arten. Ingen lämnas oberörd av deras lugna sätt och varma personlighet. De är nyfikna och väldigt vackra men de har en stark integritet.

I vår familj finns ett stort hästintresse och när vårt gemensamma liv började här på Gotland kändes det naturligt att vi skulle ha varsin häst. Vi såg en annons och bokade ett besök. Där mötte vi Saedis och blev kära med en gång. Det var klart att hon skulle följa med oss hem. Nu tio år senare har flocken utökats med fler raser, bla Irish Cob, shetlandsponny, frieser och amerikansk miniatyr. ISLANDSHÄST Islandshästen är en tålig ras som härstammar från Island. De är kända för sina extra gångarter, tölt och pass. Karaktäristiskt för rasen är individer som är modiga, starka, uthålliga, intelligenta, nyfikna och lugna. De har i allmänhet en mycket god hälsa, fertiliteten är hög och båda könen kan reproducera sig upp mot en ålder av 25 till 27 års ålder. Hästarna på Island är sällan vaccinerade eftersom de är isolerade från sjukdomar som är vanliga i övriga länder. De är dessutom en av de mest renrasiga hästarna i världen. De hästar som finns på Island idag är ursprungligen från vikingahästarna. Rasen har varit isolerad på ön i Nordatlanten sen över 1000 år tillbaka, utan någon genetisk inblandning från andra raser. Än idag gäller samma regel, en Islandshäst som lämnar Island har ingen möjlighet att någonsin återvända. Nybyggarna som kom till Island och fraktade med sig hästar valde ut sina bästa djur sett till hög användbarhet, härdiga och arbetsvilliga och som dessutom klarade den tuffa resan på långskepp över Atlanten. Det är denna grupp avelsdjur som är förfäder till dagens Islandshästar. Så sent som 1904 kom den första bilen till Island och man byggde ut vägnätet och ön blev allt mer anpassad till en mer moderniserad livsstil. Detta ledde till att Islandshästen inte längre behövdes på samma sätt som arbetsdjur och transportmedel. Istället fick den härdiga, intelligenta och unika hästrasen ett användningsområde inom rekreation, tävling och nöjesridning. Idag finns cirka 30 000 islandshästar registrerade i Sverige. En ökning med 30% sedan 2006.

Gotlandskaninen är en rest av den gamla svenska lantraskaninen och härstammar från ett fåtal besättningar som upptäcktes på Gotland på 1970-talet. Rasen visar stort intresse för sin omgivning och beskrivs som nyfiken och livlig. Färg och teckning varierar mycket. De väger vanligtvis 3-4 kg och har upprättstående öron. Vi har våra Gotlandskaniner i genbank och arbetar för bevarande. Ägir och Nike har fått sin första kull här och vi har bestämt att Käldhages Vildvittra stannar i vår genbank.        

Här bor honan Sergei och hanen Bubka i Sveriges största surikathägn. De har fått några ungar sen de flyttade hit och just nu är de en familj på nio. Surikaten tillhör familjen manguster och lever i Kalahariöknen i södra Afrika. Det är sociala djur som lever i stora kolonier på upp till 30 individer, där alla hjälps åt att ta hand om ungarna och vakta reviret. Surikatgrupper är mycket måna om sitt revir och de försvarar det mot inkräktare. Varje grupp består av ett föräldrapar, andra vuxna samt ungar. Det är bara det dominanta paret som får ungar och när de föds väger de bara 30 gram. När de föds är de blinda, döva och har inte så mycket päls. De stannar under marken första månaden och alla vuxna hjälps åt att vara barnvakt. De äter gärna insekter, ödlor och skorpioner men de kan även äta mindre fåglar, ägg och gnagare. Surikater ställer sig gärna mot solen och värmer upp sig tack vare den mörka och inte så behårade magen. På samma sätt står de upp när de ska hålla vakt.      

Didrik, Märtha och Tora – våra små charmtroll. Alla minigrisar i Sverige härstammar från det Vietnamesiska hängbuksvinet. Ett äkta Vietnamesiskt hängbuksvin väger ca 100-150 kg, är oftast svarta, har en massa valkar, stor hängmage och har ett kort tryne. Flyktingar från Vietnamkriget tog med sig sina grisar till bl.a. Europa. Många hamnade på djurparker. Grisar är allätare och äter i stort sett vad som helst. Som godis ger vi grönsaker och frukt. Ute går de och bökar och letar föda. Gräs, rötter, maskar, insekter osv. De växer väldigt långsamt och är färdigvuxna först vid ca 3-4 års ålder. Som ni säkert hört så kan storleken på en minigris variera väldigt mycket. Minigrisar som bor utomhus på vintern behöver rejält med halm och mat för att hålla värmen. De bäddar gärna ner sig under ett rejält halmtäcke. På sommaren vill de ha en svalkande gyttjepöl.  

Träffa våra miniåsnor Flora och Elvira. De är ungefär 80 cm höga och söta som socker. Storleken på åsnor kan variera mellan 80-160 cm i mankhöjd, men vanligast i Sverige är 100 -120 cm. Större åsnor har dock ökat, främst genom import och korsningar med den franska poitouåsnan. Miniåsnor ska dock ha en mankhöjd på max 91 cm. I Sverige finns det idag ca 4-500 åsnor, men få är mini. De vanligaste färgerna på svenska åsnor är grå, brun, vit och svartbrun, men även skäck förekommer. Åsnor används på samma sätt som hästen till både ridning och körning. De passar även utmärkt som packdjur på vandringar. Arbetsåsnor i fattiga länder har en förväntad livslängd på 12–15 år, men i mer välmående länder kan den leva i 30 år och vissa har blivit så gamla som 50 år. Det är väldigt sociala djur som tycker mycket om att arbeta och umgås.

Från början kommer nubiska getter från norra Afrika, men människan tog senare getterna till England för att korsa fram en get som ger bra och mycket mjölk. Nubiska getter är därför korsade med traditionella mjölkgetter. I 10 000 år har vi människor levt nära getter för att ta del av deras mjölk och kött. Lika länge har tama getter funnits över hela världen. Just den nubiska geten känner man lättast igen på de långa, hängande öronen. De finns i många olika färger, svart, vit, brun eller röd. Det är vanligt att de har två färger eller är fläckiga. Över hela världen har människor länge använt getter för att få mjölk och kött. I Sverige använder man mest getter för mjölkproduktion, sällskapsdjur eller som landskapsvårdare – för att behålla öppna landskap. De är väldigt duktiga på att röja i vildvuxen buskmark. Getter föredrar sly framför gräs.

Majsan, Lucy, Allan Albino och Alba med flera andra hittar ni i vår stora känguru park. När de föds väger de mindre än 1 gram och är i storlek som en liten humla. De klättrar upp till mammans magficka där spenarna finns och där tillbringar de sedan ungefär nio månader innan de lämnar sin trygga plats. Ungen stannar sen nära mamman och diar tills de är 12-15 månader gamla. Honor kan para sig hela året men de flesta ungar föds mellan mars och maj. Många honor parar sig sedan direkt efter ungens födelse. Det befruktade ägget vilar en tid och ibland föds den nästa ungen bara två till fyra veckor efter att syskonet lämnade pungen. Känguruns ben är starka, de kan hoppa 5-7 meter på längden i ett enda hopp och hastigheten de kommer upp i är ca 60-70 km/timme. De är nyfikna men vaksamma djur. De äter gräs på sommaren och ensilage på vintern och de gillar grönsaker och löv. Idag lever nästan alla pungdjur i Australien eller Nya Guinea men för några tiotals miljoner år sedan var de spridda över hela världen. Rödhalsad vallaby lever ofta ensamma ute i naturen, men samlas i stora grupper när de äter på grässlätterna. Den rödhalsade vallabyn är trots sitt australiensiska ursprung inte särskilt känslig för kyla. De är gärna ute och leker i snön på vintern.

Den afrikanska dvärggeten kommer ursprungligen från Norra Afrika. Idag finns den i hela världen men lever även fritt i Afrika och Asien. Där har getter hjälpt människor att överleva i många år. I Afrika har man getterna som boskap, de vandrar fritt och får hitta sin egen mat. Man använder sedan både köttet och mjölken. Den afrikanska geten har snabbt blivit väldigt populär i Sverige. Främst i klapphagar i djurparker. De är väldigt snälla och tåliga. Getter är smarta, roliga, lekfulla, nyfikna och sociala djur. De är väldigt duktiga på att hoppa och klättra. I det vilda lever getter ofta i bergstrakter. Där har de stor nytta av sin klättertalang.

Vi har både vita och blå påfåglar, alla lika underbart vackra. Det är en populär parkfågel runt om i världen då den utmärker sig genom sina vackra färger och spektakulära förlängda stjärttäckare. Den lever i vilt tillstånd i skogsområden i Pakistan, Indien och på Sri Lanka, ofta i stora flockar. I det vilda har de en livslängd på ca 10-15 år men i djurparker uppemot 20 år. Påfågelshanen spelar och imponerar på honor genom att lyfta upp och breda ut sina stjärtfjädrar som en stor solfjäder. Stjärtfjädrarna tappar han varje sensommar och det tar ca 3 år innan de nått sin fulla längd. De har ett högt läte. Honan bygger sitt bo bland löv på marken i tät växtlighet. Hon ruvar sina ägg i fyra veckor. Ungarna följer modern i åtta veckor innan de blir självständiga. Påfågeln äter frön, bär, insekter och ormar. Påfågeln sägs ha transporterats till Europa redan 450 år f.Kr. och att det var rika greker i Aten som prydde sina trädgårdar med den vackra fågeln. Påfågeln importerades sedan till Sverige på 1600-talet för att försköna slottsparker för kungahuset och adeln.

Sätt er ner i hagen och njut av våra sällskapliga Klövsjöfår. Ni som träffat de vet hur underbara de är. Majblomma, Nellie, Perla, Lambi och de andra. Klövsjöfår är en av de raser som Föreningen Svenska Allmogefår arbetar för att bevara. De är en av tio allmoge fårraser i Sverige. Vi är med i genbank och får några lammungar varje år. Dagens Klövsjöfår härstammar från en grupp får som köptes i Klövsjö 1991. Rasen har dock funnits längre än så. Djuren kan bli mycket gamla, 15 år är inte ovanligt. Baggen kan gå med flocken hela året. Han är väldigt beskyddande och tar väl hand om sina tackor och lamm. Dem får vanligtvis två eller tre lamm men även enfödda lamm och fyrlingar förekommer. Fåren är oftast vita, eller svarta/vita men även skäckfärgade, grå och bruna förekommer. Klövsjöfåren är vanligtvis kulliga (hornlösa) men horn har förekommit på baggar i ursprungsbesättningen. Ullen är oftast av ryatyp med en otrolig glans och lyster. Den kan växa ända ner till marken och passar utmärkt till att både spinna och tova.

Svante, Sven och Svea har äntligen flyttat till oss på Gotland och vi kan nu fortsätta vårt bevarande arbete i genbank. Fler bilder och mer info kommer inom kort.

Parkens katter njuter av alla besökare och är ett av de viktigaste inslagen på gården . Möt LumLum, Stina, Bobbo, Baileys och Muffin. Baileys är katten som ni ofta möter redan på parkeringen. När det är ponnyridning ligger han dock ofta mitt på ridbanan. LumLum har kort päls och ganska kort svans, hon ligger ofta där det rör sig mest folk. Flera av katterna är syskon och är födda hos oss. Nästa sommar hoppas vi på kattungar.

Våra kameler heter Tolui och Stellan. Kamelen är främst känd för sina två stora pucklar den har på ryggen. I sina pucklar har de fett som kroppen använder som reserv om det blir ont om mat och vatten. De svettas sällan och på detta sätt sparar de på vätska. De kan vara utan vatten väldigt länge och när de väl dricker så kan de dricka över hundra liter på en gång. Vattnet lagrar sedan kamelen i kroppens vävnader och inte i magen. De är väl anpassade till hårt ökenklimat. I öknen kan det bli 30 grader kallt på vintern och 50 grader varmt på sommaren – och det är dessutom väldigt torrt. Kamelen har därför behövt anpassa sig till dessa extrema väderförhållanden. Den klarar sig utmärkt utan föda och vatten i flera dagar. På vintern får de en tjock och tät päls som de sen fäller på våren. Kameler är passgångare, det vill säga att de flyttar benen på samma sida samtidigt. De blir könsmogna vid ungefär tre års ålder och stoet går dräktigt i 13 månader. De får oftast en unge som redan efter några minuter kan ta sina första kliv. Ungen diar ungefär i ett år.  

Hackis och Klampe möter ni i vår entré.